Det här inlägget kommer dels att beröra en grej som jag hade svurit på att inte skriva om. Det kommer också att ha ett citat och en travesti från de främsta poeter som finns/ funnits.
Jag hade svurit på att det här inte skulle bli ytterligare en trött pappa-blogg – även om den säkert skulle generera tusentals klick från den helt makalösa sub-grupp, denna massa av förstå-sig-påare, denna sjuka del av mänskligheten som läser pappa/mamma-bloggar och kommenterar som att det inte fanns en morgondag och framförallt som uttrycker sig (i de moralistiska kommentarerna, eller svaren på det moralistiska kommentarerna) som att det bara fanns en väg att gå, en känsla att känna och en tanke att tänka.
Jag hade svurit, och skulle därför undvika att skriva om saker jag tänker på som nybliven pappa. Men det är svårare än vad jag hade trott, eftersom mycket av konventionsknullandet handlar om just det där som händer när man lever i en kontext av konventioner men inte utan vidare vill inordna sig i dom. Och att få barn är just en sån kirurgiskt exakt snittyta.
Men det jag nu skriver är ur ett föräldraperspektiv så andlöst egocentrerat och har egentligen ingenting med Hinke att göra – även om hen är en avgörande anledning till att jag skriver det jag skriver. Nä, det handlar bara om den roll som andra vill rollbesätta med mig i. Och hur mycket jag hatar det.
Vi börjar med namnet.
Hinke är döpt efter anarkisten och feministen Hinke Bergegren. En relativt stor andel av människor som jag berättar det för har åsikter om det. Deras åsikter, positiva som negativa, förminskar mig och den tankeprocess som har lett fram till namnet.
Vi fortsätter med könet.
Jag ville från början inte definiera Hinke som ett kön. Det här upprörde flertalet och dom hade starka åsikter i frågan. Och jag började tänka att jag var galen som inte förstod hur andra kunde ha en minsta ÅSIKT om mitt val. Måste man alltid TYCKA något? gick jag och funderade.
Nu har Hinke på något sätt blivit ett kön, ändå. Och då har en helt annan del av bekantskapskretsen skaffat sig åsikter om det.
Och jag känner att jag inte når hela vägen in i kärnan till det jag vill berätta, så låt mig ta ett exempel.
När jag är ute med min vita vagn och träffar någon annan pappa som jag kanske känner och vi har avklarat det traditionella snacket om Hinkes kön (hen ligger ju i en VIT vagn), Hinkes namn, amning, sömn, jada jada jada…och det är dags att skiljas åt…så får jag alltid höra ”Men visst är det underbart att ha blivit pappa!”
Och just den meningen lägger tonen för hela grejen. I den meningen finns just det jag hatar: Andra har definierat åt mig vad jag ska känna (man ska känna att det är underbart att ha blivit pappa). Dom definierar åt mig hur jag ska känna. När jag ska känna det. Varför jag ska känna det.
Låt mig säga så här:
Jag lever fortfarande hand i hand med mina demoner. Jag har fortfarande ångest. Jag känner mig fortfarande ensam. Och här kommer travsetin…det är som att hela den här pappagrejen är en A-brunn som jag står på, någonstans i Åmål, och skriker ”Nä, jag känner ingen lycka, jag känner ingen fulländning, jag känner inte hur vuxenheten sköljer över mig som en lång orgasm.”
Visst är jag lycklig – ibland. Men inte oftare än annars. Visst tar jag mer ansvar än någonsin tidigare i mitt liv. Jag älskar Hinke över allt annat. Jag blir varm när hen ler, glad när hen skiter och så spelar jag gitarr för hen på kvällarna. Men det är också förjävligt hemskt när hen gråter och jag inte fattar varför, eller skräcken när jag inser att jag glömt bort min familj för ett ögonblick när jag är på jobbet och så är det tråkigt att hen inte kan prata.
Men livet – mitt inre liv – är precis lika stort och smått som någonsin tidigare. Det är liksom inte mer dramatiskt än så att bli pappa – för mig.
Så jag vill bara att nån ska skärpa sig, och sluta berätta för mig vad, hur när och varför jag ska känna, tycka och tänka på ett speciellt sätt. Men som nybliven farsa är det, har jag märkt, helt omöjligt att värja sig emot. Jag känner mig som en cirkel som till varje pris ska pressas in i ett hål för en fyrkant.
Jag är en pappa som vill knulla dom där människornas jävla konventioner om hur dom tycker att det ska vara. Eller för att citera Edith: Du sökte en pappa att ösa in dina normer i. Du fann mig. Du är besviken.
Så igår natt när jag äntligen krupit till kojs, låg jag vaken och hörde min familj snusa, dom sov redan.
Jag kände mig helt matt av alla fyrkanter jag hade fått streta emot, men kunde ändå inte sluta tänka.
Och i det undermedvetna började känslan av att vara familjens beskyddare komma smygande. Och jag tyckte om den bilden av mig själv. Den fick mig att känna mig lugnare. Vuxnare. Mer mogen min uppgift. Jag kände hur jag sakta lät fyrkanterna omfamna och omforma mig. Sen somnade jag nöjd.
Och idag har jag inte kunnat sluta tänka på det hela. Mitt liv kommer att bli så himla mycket lättare om jag käckt ropar ”visst är det underbart att vara pappa!”, som en hälsning till de andra manschesterklädda rosenkindade papporna med lite skägg, i spåret runt sjön varje morgon. För det är ju det – också.
Men samtidigt kommer jag att göra våld på den jag är då. Å andra sidan kanske det gör detsamma. Å tredje sidan älskar jag ju problematiseringen. Jag tycker att det är det roligaste som finns, att leva såhär bökigt…som jag gör…det är viktigt.
Men var går den gyllene vägen mellan lagom energiåtgång och att inte bli den jag inte vill vara?
.
